Det mest förekommande viltet i Sverige

Älg

Älgen, skogens gigant, är det största djuret i svenska skogar. Med sina karakteristiska drag, inklusive stora öron, rejäla mule och den distinkta puckeln vid manken, är älgen lätt att känna igen. Pälsen varierar från mörkbrun till ljust brun eller grå, och benen är alltid ljust gråvita oavsett pälsfärg. En vuxen älg kan väga mellan 200-550 kg och mäta upp till 2 m i mankhöjd.

Hornen på älgarna, som kan vara antingen stång- eller skovelhorn, signalerar styrka och status under brunsten. Dessa horn fälls av och växer ut på nytt varje år. Älgtjurarnas horn är viktiga för att imponera på honor och konkurrerande tjurar under parningssäsongen på hösten.

För att skilja kön på älgen kan man titta på hornen eller observera den ljusa strimman längs insidan av bakbenen, som är mer markant hos älgkor. Älgarna lämnar karakteristiska klövavtryck och dess spår och spillning ger ytterligare indikationer om dess närvaro och beteende. Spillningen är ovala kulor och varierar beroende på säsong, med torrare kulor på vintern och lösare på sommaren.

Älgen är inte bara ett imponerande skogslevande djur utan också en viktig del av ekosystemet. Jägare och naturälskare studerar dess beteende och följer dess spår för att förstå och bevara den svenska vildmarken.

Kronhjort

Kronhjorten, även kallad kronvilt, betraktas som det finaste högviltet med sin skönhet och majestätiska uppträdande. Artens popularitet växer i Sverige och den trivs i olika miljöer, från bördig jordbruksmark till magra skogar.

Kronhjorten kännetecknas av sin högbenta och långsträckta kropp med en mankhöjd på 120-150 cm för handjur. Pälsen varierar från rödbrun till gråbrun, och hjortarna får sin fulla vikt vid 6-8 års ålder, vägande upp till 300 kg före brunsten. Dess rörelser utmärks av en smidig elegans, särskilt i gång, trav och galopp.

Med enastående sinnen har kronhjorten utmärkt hörsel och luktsinne. Dess höga bröl under brunsten, liknat vid ett lejons rytande, hörs upp till 5-6 km avstånd. Hornen utvecklas från ettåringa spetshorn till större stänger med krontaggar, och de fälls årligen i februari till april.

Kronhjortens spår och spillning är karakteristiska, med rektangulära spårstämplar och pärlformad spillning. Dessa hjortar når sin fulla kroppsvikt vid 6-8 års ålder och kan bli äldre än 15-16 år. Åldersbedömning hjälps av hornens utveckling och kroppens utseende. Hornens antal taggar, benämningar och individuella karaktärer ger insikt i varje hjorts livscykel. Förvaltningen av kronvilt gynnas av att kunna skilja mellan unga, medelålders och gamla hjortar.

Sammanfattningsvis är kronhjorten en imponerande art, både i sitt fysiska utseende och beteende. Dess popularitet bland jägare och naturälskare fortsätter att växa i takt med dess starka närvaro i svenska skogar.

Dovhjort

Dovhjorten, ursprungligen från hela kontinentala Europa, introducerades i Sverige för cirka 500 år sedan. Dess varierande färgvarianter inkluderar den mest kända röd-bruna typen med vita prickar och den svarta varianten, där prickarna är knappt synliga. Den vita dovhjorten föds sand- eller crèmefärgad och blir vitare med åldern.

I vinterpäls blir båda varianterna mörkbruna, men sommaren avslöjar den röd-bruna dovhjortens ljusare buk. Dovhjortens "akterspegel," en svans med svart ovansida och ljus undersida, skiljer den från andra inhemska hjortdjur.

Med en kroppslängd på upp till 160 cm och mankhöjd på 100 cm för handjur, kan dovhjorten väga upp till 140 kg, med hinden som väger ungefär hälften. Dess fyrsprångs-flyktmönster, där djuret studsar på raka ben, och dess förmåga att trycka hårt för att undgå upptäckt, skiljer det från andra hjortdjur.

Dovhjorten trivs främst i södra Sverige i varierande skogslandskap. Hornen, som utvecklas åldersberoende, har olika former som spets, stång, halv- och helskovel. De fälls årligen från mitten av april, med de äldre hjortarna som går i retur efter 8-9 år.

Genetiska studier klassificerar dovhjorten som närmast levande släkting till den utdöda jättehjorten. Dess imponerande hornutveckling är ett karakteristiskt drag. Varje vår fälls och förnyas hornen, och de växer ut från rosenstockar på pannan. Dovhjorten tillhör familjen hjortdjur, kännetecknad av idisslande beteende och klövar. Dovhjorten har ingen tänder framtill i överkäken och fäller och förnyar sina horn årligen, vilket ger den en unik plats bland klövviltet.

Vildsvin

Vildsvinet, en del av Sveriges historia i över 11 000 år, återintroducerades efter att ha utrotats och korsats med tamgrisar. Efter rymningar på 1970- och 1980-talet har vildsvinsstammen åter etablerats i södra Sverige, och dess närvaro har expanderat.

Med en högrest bog, sluttande rygglinje och kort svans ger vildsvinet ett framtungt intryck. Svåra att särskilja från tamgrisar och korsningar, de är mest aktiva på natten och lämnar karakteristiska spår genom sitt bökande efter föda och lerbad.

Vildsvinets kroppsform varierar mellan kön och ålder, med galtar som har framträdande hörntänder och en puckel på nosryggen. Deras betar växer under hela livet och används för att slipas mot överkäkens hörntänder. Pälsen, mörkt gråbrun till svart om vintern, ömsas två gånger om året.

Aktiviteten på marken gynnar spridningen av växtarter, men i vissa områden kan vildsvin orsaka skador på grödor och träd. Dessa klövdjur är snabba och smidiga, anpassade för att röra sig även i tät vegetation. De tillhör ordningen partåiga hovdjur, och deras beteende styrs av ett utmärkt luktsinne och hörsel.

Vildsvinet, med sina unika kännetecken och långa historia, har återigen blivit en del av den svenska naturen och dess ekosystem.

Rådjur

Rådjuret, Sveriges minsta hjortdjur, återfinns över hela landet förutom på kalfjället. Med en långsmal kropp, stora öron och karakteristisk rödbrun/gråbrun päls är det ett gracilt djur. Hanen, bocken, och honan, geten, är svåra att särskilja i naturen utan horn, men bocken har en hårtofs vid könsorganet. Kiden, ungarna, är vitfläckiga vid födseln och växer snabbt.

Bockens horn, som fälls varje november, varierar i form, från spetsbock till sextaggare. Hornens tillväxt styrs av en hormoncykel och fejas bort i mars eller april. Rådjuret, som är aktivt året runt, spelar en viktig roll i ekosystemet genom sitt selektiva betande och spridning av växtarter.

Rådjurets spår och spillning är karakteristiska, med små spetsiga klövar och cylindriska bönliknande högar. Dess lågmälda kontaktläte och kraftiga varningsläte används för kommunikation. Rådjuret förlitar sig på sina välutvecklade sinnen - smak, hörsel och luktsinne - för överlevnad. Med sitt unika utseende och beteende är rådjuret en viktig del av den svenska naturen.

Räv

Räven, ett av världens mest spridda rovdjur, trivs i alla miljöer från kalfjället till städer. Den är allätare och konsumerar djur, smågnagare, rådjurskid, insekter, bär, kadaver och avfall. Trots hårt drabbande rävskabb på 70-80-talet har rävstammen återhämtat sig. Med nedgång i pälspriset jagas räven numera för rekreation och viltvård. Den är långsmal, har brunröd/vit päls, och väger 5-8 kg.

Räven blir upp till tio år i vilt tillstånd. Ålder kan bestämmas genom storlek, skelettdelar eller tandundersökning. Den vistas i gryt, håligheter i marken, och spårstämpeln liknar hundens men är mer utspärrad. Räven rör sig vanligen genom att trava och når hastigheter upp till 50 km/h. Vintertid springer den i gamla fotspår eller längs skoterspår. Bytesrester, som huvud och bog, bär räven till ungarna eller gömmer undan. Räven har välutvecklade sinnen och markerar revir med spillning och urin. Dess olika läten används i kommunikationen, inklusive det karakteristiska korta skallet.

Mufflon

Mufflonfåret, troligtvis tamfårets förfader, kännetecknas av bakåt spiralböjda horn och ett ljust parti på ryggen. Ursprungligen från medelhavsområdet, har det introducerats i Europa och etablerat sig i svenska vilthägn och vissa frilevande grupper. Ortstroget och sparsamt spritt är dess närvaro främst i Södermanland, Småland och västkustens öar. Mufflonets diet omfattar gräs, örter, löv och kvistar, med vintertids barkgnag. Fortplantningen sker under brunsttiden i oktober till november, med en dräktighetsperiod på fem månader och vanligtvis ett lamm per tacka. Mufflonjakt, populär året runt, bedrivs genom smygjakt eller klövviltsjakt med hund. Som slidhornsdjur behåller mufflonet samma horn hela livet, och jakten bidrar till dess förvaltning utan fastställd jakttid.

Bäver

Bävern, ofta sedd i vatten eller på land under nattens födosök, har brun päls, ljus undersida och en hårlös, platt svans. Dess kännetecken inkluderar kantig nosprofil och kraftiga gnagartänder. Anpassad för vattenliv har bävern tät päls för isolering, stora simhudsförsedda bakfötter och kan dyka upp till 15 minuter, täckande ögonen med en hinna. Lever i familjegrupper i byggda hyddor eller hålor vid vatten. Födan varierar mellan vattenväxter på sommaren och bark, kvistar och löv på vintern. Jakten på bäver har öppnats i takt med ökad population, med möjlighet till skyddsjakt vid skador. Vanliga jaktsätt inkluderar vak- eller smygjakt vid gryning och skymning samt användning av fällor efter särskilt tillstånd. 

Jakttabell

Det är viktigt att alltid ha koll på när viltet får jagas och vad som får jagas. Fast det viktigaste kanske är att veta vad som inte får jagas. Innan jakten bör alltid uppdaterad jakttabell läsas. Nedan länkar vi till jägarförbundets jakttabell där du kan välja län, vilken viltart du vill jaga samt när på året tiderna gäller.